I helgen så har vi varit i Motala för att cykla tjej vätten som är på 10 mil. Vi anlände på Fredag kvällen till ett hotell och vandrahem som låg i en liten gullig by vid namn Medevi, det var jätte gullig byggnader men rummen som vi fick var lika gamla som resten av husen. Det fanns inga ventiler och det var så otroligt lyhört att man inte sov så bra den natten utan det kändes som om man vaknade stup i kvarten.
Våran start tid var vid 8 tiden så det var bara att gå upp tidigt och ut med en överlycklig Zion. Första gången som hon frivilligt gått upp så tidigt, men det var nog tack vare att vi låg 4 st i samma rum vilket hon inte är van vid. Vi åt en riktigt god frukost och sedan bara dra vidare in till Motala och med en gång bilen började rulla så däckade Zion mellan mig och mamma i bak sätet och sov mer eller mindre tills vi var i Motala.
Våran start tid var vid 8 tiden så det var bara att gå upp tidigt och ut med en överlycklig Zion. Första gången som hon frivilligt gått upp så tidigt, men det var nog tack vare att vi låg 4 st i samma rum vilket hon inte är van vid. Vi åt en riktigt god frukost och sedan bara dra vidare in till Motala och med en gång bilen började rulla så däckade Zion mellan mig och mamma i bak sätet och sov mer eller mindre tills vi var i Motala.
Själva Cykelloppet gav mig lite blandande känslor, jag absolut älskar att cykla och brukar klara av det bra, men nu de senaste 2 veckorna har jag varit öm och haltat. Men det är nog mig i ett nötskal för jag ville verkligen genomföra det här, men det gjordes med blod, svett och tårar. Efter ca 1 mil så började det att ösregna och åska och det höll i sig i säkert 2 mil till det första depåstopet, och då hade allt gått ganska väl, baken började redan då göra ont och knät dunkade lätt. Vet inte hur många gånger jag kom på mig själv att upprepa i mitt huvud "Cykla, cykla, cykla" och bara stirra i ett cykeldäck framför mig och näst intill glömde allt omkring. Jag sa till mig själv att vid nästa depå så skall jag avbryta, för det här går verkligen inte, det gjorde så enormt ont. Men så fort jag var där och vilat lite och fått i mig både vätska samt några salt gurkor så kändes det hela tiden som att jag skulle klara av ett stopp till. Mellan depåerna fick jag i bland bara börja leda cykeln för att sträcka ut knäna och så klart vila rumpan lite.
Dock när vi var vid sista depåstoppet så kunde jag verkligen inte sluta, för nu hade jag tagit mig så här långt och då bannemej så skall jag ta mig ända fram till mål linjen! Målet var bara 2,5 mil bort, med stor drag hjälp från grannarna och påhejningar från familjen så kom vi i väg.
Men en sak är säkert, de sista 5 kilometrarna på banan var de längsta som jag någonsin varit med om! och de sista metrarna så gasade man på lite extra bara för att komma i mål och känna den där stolta känslan att man faktiskt tagit sig i genom hela banan. 10 mil hade tagit mig 6 timmar och 8 minuter att genomföra och tro fasen att jag är stolt över den tiden! men nästa år tar jag och cyklar GBG girot i stället, den må vara mer backar och slit men det är mer nerför och endast 7 mil cykling, haha!
Vägen hem blev lång och jag sov nog för det mesta, men den gladast att komma hem var nog Zion. Vi skrattade gått åt henne när vi hörde henne glatt vakta mitt hus. Man verkligen hörde hur glad hon var för att få vakta igen, något hon absolut inte fått på vandrahemmet. Men så här i efter hand så har det verkligen varit en trevlig helg och riktigt roligt.
Dock när vi var vid sista depåstoppet så kunde jag verkligen inte sluta, för nu hade jag tagit mig så här långt och då bannemej så skall jag ta mig ända fram till mål linjen! Målet var bara 2,5 mil bort, med stor drag hjälp från grannarna och påhejningar från familjen så kom vi i väg.
Men en sak är säkert, de sista 5 kilometrarna på banan var de längsta som jag någonsin varit med om! och de sista metrarna så gasade man på lite extra bara för att komma i mål och känna den där stolta känslan att man faktiskt tagit sig i genom hela banan. 10 mil hade tagit mig 6 timmar och 8 minuter att genomföra och tro fasen att jag är stolt över den tiden! men nästa år tar jag och cyklar GBG girot i stället, den må vara mer backar och slit men det är mer nerför och endast 7 mil cykling, haha!
Vägen hem blev lång och jag sov nog för det mesta, men den gladast att komma hem var nog Zion. Vi skrattade gått åt henne när vi hörde henne glatt vakta mitt hus. Man verkligen hörde hur glad hon var för att få vakta igen, något hon absolut inte fått på vandrahemmet. Men så här i efter hand så har det verkligen varit en trevlig helg och riktigt roligt.