I tisdags fick jag ta det hemska beslutet att låta våran lilla duva somna in, vi åkte in till blå stjärnan för att han verkade ha svårt att hålla sig och läkte hela tiden urin. först trodde jag det kunde varit urinvägsinfektion och i värsta fall urin sten. Tyvärr så var det de sist nämnda.
Veterinären kunde känna stenen i urinröret och sa att den var ca 5 mm stor och det skulle behövas en operation för att få ut den. Och kaniner har väldigt små urinrör, dem är inte större än ett sugrör, säg då att man först skulle behöva operera ut stenen och sedan sy igen det skulle kunna ge så många olika komplikationer.
För det första är kaniner väldigt känsliga för narkos över lag, kaniner tar upp näst intill all kalcium dem får i sig i blodet. Vilket i sin tur åker till urinen, så kaniner har i regeln upp till 85% mer kalk i urinen än andra djurslag, vilket gör risken för urin sten ovanligt stor så det är verkligen ett under att vi aldrig haft det på våra kaniner innan.
Och kaniner som haft urin sten innan var i högrisk för att få det igen och jag ville verkligen inte utsätta Duvan för det. Och veterinären sa att "gamla" kaniner har lättare att få det för dem kan får ändrad livsstil. Om nu 6 år är gammalt. Men i alla fall. Duvan lämnades kvar för röntgen för att få bättre svar vart stenen satt och även ta ett blodprov så att njurarna inte tagit skada.
Så jag gick där i från och satte mig i bilen med gråten i halsen... och kunde inte åka där i från. Så mycket har jag nog aldrig gråtit, i två timmar satt jag utanför och verkligen försökte tänka ut vad jag skulle göra. En sådan stor del av mig ville bara genomgå operationen, men ju mer jag tänkte på det hel och fick pratat med min älskade mamma så började jag inse att de negativa delarna bara staplades upp framför mig. Om jag tog operationen så var risken enormt stor att stygnen antingen kunde lossa och läka urin i buken, dem kunde förkalkas inåt eller åt andra hållet på grund av de höga halterna kalk i urinen. Så jag fick ta det svåra beslutet att låta honom somna in för hans egna bästa, hur mycket jag än ville ha kvar honom.
Jag hade haft lyckan att ha honom sedan han var 3 veckor gammal och fram tills denna dag, och hans bror har alltid hängt med mig vart jag åkt mer eller mindre. Så beslutet var så sjukt otroligt svårt, men det var det rätta. Nu har jag bara lillbrorsan kvar och förshopningsvis lever han ett bra tag till, för hur mycket jag än älskar kaniner så kommer jag tyvärr inte skaffa någon ny. I snart 15 år har kaniner varit en del av mitt liv, det känns svårt men tiderna förändras och jag har Zion och skall börja plugga igen om allt går som det skall.
Må du vila i frid vår lilla duva, hälsa ludden ifrån oss.
Veterinären kunde känna stenen i urinröret och sa att den var ca 5 mm stor och det skulle behövas en operation för att få ut den. Och kaniner har väldigt små urinrör, dem är inte större än ett sugrör, säg då att man först skulle behöva operera ut stenen och sedan sy igen det skulle kunna ge så många olika komplikationer.
För det första är kaniner väldigt känsliga för narkos över lag, kaniner tar upp näst intill all kalcium dem får i sig i blodet. Vilket i sin tur åker till urinen, så kaniner har i regeln upp till 85% mer kalk i urinen än andra djurslag, vilket gör risken för urin sten ovanligt stor så det är verkligen ett under att vi aldrig haft det på våra kaniner innan.
Och kaniner som haft urin sten innan var i högrisk för att få det igen och jag ville verkligen inte utsätta Duvan för det. Och veterinären sa att "gamla" kaniner har lättare att få det för dem kan får ändrad livsstil. Om nu 6 år är gammalt. Men i alla fall. Duvan lämnades kvar för röntgen för att få bättre svar vart stenen satt och även ta ett blodprov så att njurarna inte tagit skada.
Så jag gick där i från och satte mig i bilen med gråten i halsen... och kunde inte åka där i från. Så mycket har jag nog aldrig gråtit, i två timmar satt jag utanför och verkligen försökte tänka ut vad jag skulle göra. En sådan stor del av mig ville bara genomgå operationen, men ju mer jag tänkte på det hel och fick pratat med min älskade mamma så började jag inse att de negativa delarna bara staplades upp framför mig. Om jag tog operationen så var risken enormt stor att stygnen antingen kunde lossa och läka urin i buken, dem kunde förkalkas inåt eller åt andra hållet på grund av de höga halterna kalk i urinen. Så jag fick ta det svåra beslutet att låta honom somna in för hans egna bästa, hur mycket jag än ville ha kvar honom.
Jag hade haft lyckan att ha honom sedan han var 3 veckor gammal och fram tills denna dag, och hans bror har alltid hängt med mig vart jag åkt mer eller mindre. Så beslutet var så sjukt otroligt svårt, men det var det rätta. Nu har jag bara lillbrorsan kvar och förshopningsvis lever han ett bra tag till, för hur mycket jag än älskar kaniner så kommer jag tyvärr inte skaffa någon ny. I snart 15 år har kaniner varit en del av mitt liv, det känns svårt men tiderna förändras och jag har Zion och skall börja plugga igen om allt går som det skall.
Må du vila i frid vår lilla duva, hälsa ludden ifrån oss.